Jag heter alltså Emma! Jag är en tjej på 14 vårar, fyller alltså 15 & jag går i åttan. Vet inte riktigt hur jag ska beskriva mig som person, men har ett väldigt temprament, kan ha ganska kort ''stubin'' eller vad man ska säga, men annars är jag nog världens skönaste person! Jag skrattar hela tiden, jag kan få vem som helst att skratta och jag är nästan alltid glad. I skolan kan jag flyta runt som en kyckling och skratta och bara är glad ^^' Inte för att jag är glad på skolan, hatar tyvärr skolan och ligger efter i nästan alla ämnen dock. :) Men jag älskar att vara där och träffa alla mina underbara vänner och allt sånt. 

 

Det jag gör på min fritid, eller ja efter skolan och allt sånt är Ridning och fotografering. Jag har ridit Kerstin nästan varje dag i ett år. Men när jag började i en ny skola, Södervik så vart de lite tuffare. Gick innan på en annan skola, men bytte och jag har gått på södervik i några månader bara! Och det är mycket hårdare här, så kommer nog inte ha lika mycket tid för stallet, men det fixar sig. Kan inte leva utan Kerstin. 

 

Kerstin Guldhjärta är då min medryttarponny. Men hon är precis som min egna lilla ponny. Jag får ha henne nästan när jag vill, vi tävlar lite smått i ponnygalopp och hoppning. Men har tänkt att komma ut på någon dressyrtävling. Annars så följer jag med två tjejer i stallet som jag är ganska ''nära'' med, nästan varje helg när det är tävling säsong. Fotar dom och andra, håller på att fixa egna tröjor med min hemsidas tryck på! Min hemsida är http://pereirasfoto.weebly.com/  om ni vill titta. Jag har ett väldigt stort och seriöst foto intresse & jag planerar att bli stor även som fotograf ;)

 

Mera om Kerstin nu då. Jag & Kerstin har ett väldigt speciellt band. När jag började rida på henne så red jag nästan alltid på långa tyglar, för att när jag kortade upp tyglarna vart hon nästan anfådd och hon hade en jättestor, felmusklad hals. Hon stack väldigt ofta när jag red, speciellt när jag red med någon annan. Och vi hade väldigt många dagar som verkligen var sämre än sämst. Vi kom inte alls överens, hon var alltid så himla stark i munnen och bara drog iväg. Att gå i form och allt sånt kom inte på frågan. 

 

 

Var även dagar jag ramlade av i skogen, fick bokstavligen rötter & pinnar IN i mig. Har fortfarande ärr på min kropp. På vintern skenade hon iväg och rätt in i ett dike så jag ramlade av. Så, vi hade våran period. Vi kände inte varandra, utan vi var främlingar.

 

I hoppningen då.. inga kommentarer. I ridhus skenade hon runt, bockade, galopperade på sidled och bara flippade ut. Och på hoppträningar sprang hon förbi 30/15 kanske. Ramlade av nästan varje hoppträning, tror även att jag fick en spricka i revbenen ena träningen. 

 

Men sen så, då flyttade vi till ett annat stall. Och där började jag rida mer seriöst, och vi vart så mycket bättre. Jag testade att rida på hackamore, och hon gick i form! Och hon bar upp sig, och hon lyssnade på mig. Dagen efter åkte jag och köpte mig ett hackamore, och nu går det bara framåt. Våran utveckling är helt otrolig, idag lyssnar hon mycket mera på mig i hoppningen, hon kanske springer förbi 1/2 gånger om jag blir ''för bekväm''. Och har även köpt nytt träns osv till henne, ett Remontträns Hannover Claridge House® för att vara exakt. Och det är tre delat bett. Hon går toppen på det, vi har fortfarande problem med att gå i form då hon inte riktigt vill. Men i hackamore funkar det! Hon är mycket mindre ''döv'' i munnen nu, än vad hon var förut! 

 

 

Som sagt, idag har jag och Kerstin ett band. Hon kan springa runt och busa med mig, och hon kan gnägga när hon hör min röst, hon kommer alltid fram till mig i hagen, skritt/trav eller galopp. Hon kan även klämma in en liten gnäggning där med ;) Just nu kan hon ''vinka'' och ''buga'' i tricksväg. Hon är min ögonsten, och jag skulle inte klara mig utan henne, alla dagar när jag har velat stänga av och bara försvinna så har hon alltid fått mig att må bättre, no matter what. Och för det är jag evigt tacksam. Om jag gråter i boxen lutar hon alltid huvudet mot mitt och slickar mig på kinden så tårarna försvinner, den här ponnyn har världens finaste hjärta, och det kommer föralltid vara hon & jag.

 

Det var en ''förkortad'' historia om oss. Skulle kunna skriva såå mycker mer om oss men det orkar ni nog inte läsa. Kommer kanske upp en lång historia om oss i framtiden, men men det får vi se! Är hur som helt så glad att ha den här bloggen med Tova, känns verkligen som om det kommer att gå suveränt!